Föräldrar berättar - Willy och Maries tävlingsbidrag

Att ha ett barn på andra sidan jordklotet
Sofia vår dotter går på high school i Australien. Det hela började med att hon tycker mycket om att resa och tittade ofta i broschyrer om att gå i skolan i ett annat land. För Sofia var Australien ett drömland och att hamna utanför Sydney var perfekt. Vi tyckte också att det verkade spännande.

När det sedan närmade sig avresedatum och hon inte fick någon familj förrän cirka 1,5 månad innan hon skulle åka. Då var både vi och Sofia väldigt nervösa. Veckan innan hon skulle åka var oerhört jobbig, vi packade, packade om och packade om igen för att hon skulle få med sig så mycket som möjligt men det skulle väga så lite som möjligt.

Avresedagen var den absolut värsta dagen. Vi och flera föräldrar och syskon till ungdomarna som skulle resa stod och väntade och tittade lite oroligt på varandra. Det kom en trevlig kille från STS och tog hand om våra ungdomar. Jag, Willy och lillebror Anton kramade Sofia så hårt vi kunde, vi höll i henne så länge det gick och vinkade tills vi inte såg henne längre. Sedan försvann alla andra föräldrar och syskon, bara vi var kvar. Vi bestämde oss för att ta en fika och titta när planet skulle lyfta. Då kom tårarna som inte ville sluta rinna på hela den återstående dagen. Vi hittade en liten plats där vi kunde vinka till planet, hon kunde ju inte se oss men vi vinkade i alla fall. När planet lyft åkte vi hem, men den här dagen vill vi helst glömma. Vi tänkte på Sofia hela dagen och undrade hur hon skulle klara nästan ett helt år på andra sidan jordklotet. Nästa dag gick vi in på Internet för att se när planet skulle landa i Melbourne och därifrån skulle hon flyga själv till Sydney.

När vi fick första mailet från henne att hon kommit fram, träffat familjen och att de verkade jättesnälla andades vi ut. Hon skrev att hennes kamera hade gått sönder och vi blev lite villrådiga, för hur gör man när ens dotter är så långt borta och man inte kan hjälpa henne. Tur nog så hamnade hon i en jättebra familj som verkligen tar hand om henne och hjälper henne att lösa de problem hon ställs inför. De har hjälpt, stöttat och uppmuntrat henne. Dessutom verkar hon gå på en otroligt bra skola och där har hon fått många nya vänner. Tiden som följde sedan var jättebra, Sofia trivdes och mailade oss ofta vad hon gjorde och hur bra hon trivdes. Det här gjorde att vi också kunde leva oss in i hennes värld där borta. Vi pratar inte så mycket i telefon med henne eftersom ett telefonsamtal ofta rör upp mycket känslor. Jag vet att det första telefonsamtalet var både jag och Sofia nervösa, mest för att vi båda trodde att jag skulle börja gråta men vi klarade det. Vi pratar med varandra ungefär var fjärde vecka däremot mallar vi och sms:ar till varandra ofta. Efter telefonsamtalen är vi allihopa lite oroliga och tänker på vad vi skulle ha sagt mer och vad vi glömde säga. Mailen är för oss det bästa, det går snabbt, man kan skriva om vad som helst och man kan läsa dem flera gånger när man längtar. Vi märker också att när Sofia inte maliar så ofta då har hon det bra. Vi har också öppnat varsin bilddagbok som vi lägger in bilder i för att hon skall se vad vi gör och vi kan se vad hon gör. Den är också bra att titta i när man längtar.

Det går åt mer pengar än vad vi räknade med eftersom de flesta av Sofias vänner arbetar och då har dom en hel del pengar att röra sig med: Vi skickar pengar till Sofia för att hon skall kunna vara med sina vänner och göra ungefär vad de gör. Innan hon åkte pratade vi ekonomi så hon vet hur hon skall handskas med pengar och inte slösa, men ändå behöver hon pengar för att upplevelser kostar de också.

När julen kom var det nog vi som längtade mest eftersom här är allt som vanligt förutom att det fattas en person. Efter jul fick Sofia hemlängtan och det tyckte vi var jättejobbigt för vi var säkra på att har hon inte haft hemlängtan hittills så kommer hon inte att längta hem alls. Hon sms:ade och vi pratade med henne i telefon sedan plötsligt försvann hemlängtan och allt blev bra igen. Mycket av hemlängtan tror jag var att hon började ett nytt läsår med nya kamrater och nya ämnen. När hon hade lärt känna dem så blev det betydligt bättre.

Nu närmar sig snart hemresedatum. Vi längtar efter att få krama henne och höra hennes berättelser från landet “down under“. Vi har fått bra kontakt med hennes värdfamilj och istället för att åka dit och hälsa på när Sofia är där så skall vi, hela familjen, åka dit för att fira jul där. Det skall bli jättekul tycker vi och vi får ju någon som verkligen kan guida oss. För Sofia tror jag detta är jättebra också eftersom det inte blir ett definitivt ”hejdå” när hon åker hem. Hon har dessutom fått extra föräldrar och en syster i Australien. Vi tror att ett år på high school utomlands ger ungdomarna ett minne för livet och även en bra start för vuxenlivet. De har fått lära sig ett andra språk flytande, ett annat lands kultur och att ta vara på sig själva.

MVH

Willy och Marie