Det vinnande bidraget!

Amanda åkte till USA den 18 augusti 2005. Idag är det den 20 april och hon har varit hemifrån i ganska exakt 8 månader. Beslutet att åka till USA och gå på high school tog hon två år tidigare, hösten 2003. Vi hade pratat lite löst om att möjligheten fanns, och jag tror att jag sagt att ett år på high school är något, jag ångrar att jag aldrig gjorde. (Jag vågade inte, så enkelt var det.) Hon hade varit på språkresa i England och ett par månader efter att hon kommit hem, (och efter en del studerande av olika broschyrer), sa hon att hon ville åka.

Sagt och gjort, man råddes att söka i god tid, så vi skickade en intresseanmälan. Det tog det fart direkt. Bara 5 dagar efter att vi skickat in intresseanmälan ringde en av STS representanter och tid för första intervju bokades. Tre dagar senare. Eftersom jag blev aningen förvånad över att det hela gick så fort, ringde jag och påpekade lite försynt att Amanda inte skulle åka förrän om ytterligare ett läsår. Fick emellertid ett jättebra svar på varför hon skulle gå upp på intervju redan nu. I det fall man upplevde att hon inte riktigt visste om hon ville, alternativt vara ännu lite för omogen, skulle hon kunna tänka på saken ytterligare en tid och sedan genomföra en ny intervju. Hon gick på intervjun och kom tillbaka med en hel del att fundera över.

I alla fall blev hon antagen, och ett par månader senare var vi klara med allt ”det där första”, alla papper från skolan, läkarundersökning, vaccinationer var påbörjade etc. Att det blev klart att Amanda skulle åka till USA så pass tidigt, 1 ½ år före hon skulle åka, är jag väldigt tacksam för idag. Hon och vi hade gått om tid att växa i tanken, att fundera och planera. Hon växte med uppgiften att förbereda sig inför året. Läste böcker på engelska och fick kontakt med andra blivande utbytesstudenter via nätet, och fick den vägen mycket information. Mer nervöst blev det våren före avfärd. I STS informationsmaterial står det, (eller stod då,) att ju tidigare man är klar med samtliga ansökningshandlingar, desto tidigare kan organisationen börja söka värdfamilj till studenten.

Eftersom Amandas handlingar var bland de första som sändes till USA, trodde hon nog att hon skulle få reda på vart hon skulle i god tid. Nu blev det inte så. Det dröjde till mitten av juli, innan Amanda fick veta vart hon skulle och vem som skulle bli hennes värdfamilj. Då de flesta av hennes ”nätvänner” och ett par skolkamrater, redan fått reda på vart de skulle, och då hon faktiskt hade varit tidigt ute med sin ansökan kom de negativa tankarna. Hon började så smått hemsökas av tanken på att ingen var speciellt intresserad av just henne, att hennes mödosamt hopknåpade presentationsbrev var ointressant.  En annan sak som hon oroade sig över var att hon var så vanlig, en vanlig tjej med vanliga intressen. Många som hon haft kontakt med hade speciella intressen och de familjer de placerades i, tycktes också ha det. Under hela förberedelseprocessen, och även nu när hon är på plats i USA, var detta den absolut tuffaste tiden för mig som mamma. Hon oroade sig och jag kunde inget göra för att hjälpa henne. Jag funderade dessutom på vad skulle jag och min man skulle göra, om hon ångrade sig och inte ville fara, så här precis innan det var dags?

Men, när beskedet slutligen kom och vi fick reda på vem som skulle blir hennes värdfamilj blev allt så himla bra! I brevet stod det att Amanda skulle till staten Arkansas, till den lilla staden Hope. Värdfamiljen, ett gift par, presenterades med namn och yrke, hon var dagmamma och han jobbade på vägverket. (Vad nöjd jag var med deras jobb. Det var så rejäla och rekorderliga yrken, tyckte modern i mig!) Amanda fick ganska snart kontakt via e-mail med sin värdmamma Jessica och då kom en liten överraskning. Jessica var 23 år och David hennes man var 27. Amanda var överlycklig, Jessica verkade jättetrevlig, hon var ung och tyckte om precis samma saker som Amanda. Jag tyckte också det var toppen, när jag var på språkresa i England för 30 år sedan bodde jag också hos ett ungt par och det var jättebra! Min man däremot var lite fundersam, han tyckte de var väldigt unga och många i vår omgivning tyckte spontant samma sak. De farhågor som eventuellt fanns, försvann helt då vi fick mer och mer kontakt med familjen. Jessica skrev en massa trevliga, glada och varma e-mail. De var ett ungt par som bodde på landet, (deltidsbönder), strax utanför stan. Att de beslutat sig för att ta emot en utbytesstudent var bl a för att Jessicas familj tagit emot studenter under hennes uppväxt, något som hon upplevt som väldigt berikande.

Så åkte hon då, all väntan var till ända en tidig morgon på Arlanda. Resan över gick bra, hon ringde när hon kom fram och berättade att hon var jättetrött, men att allt var bra. Jag kan inte säga att jag i det här skedet kände någon enorm saknad eller oro, men jag var på helspänn, långt in på hösten, för att jag visste att nu hade jag släppt henne, hon som nyss var så liten var där alldeles själv. Om det skulle bli tufft med någonting där borta, måste hon lita på sig själv och sin förmåga. Okey, vi fanns kvar här i Sverige, men i tio månader framåt var det hon själv som skulle leva sitt liv och ta ansvar för det, utan sina föräldrar och syskon. Och jag ville så klart att hon skulle klara det, att hon skulle mogna. Att hennes självkänsla och tro på sig själv skulle stärkas. Och så har det blivit.

Om jag inte saknat henne? Visst har jag det, alldeles förfärligt ibland. Men den dominerande känslan har varit glädje, glädje för hennes skull. Jag hoppas att jag har fostrat mina barn att vara redo för livet. Att de ska våga ta för sig, ta chansen då den kommer, och förstå att allt inte är så lättköpt alla gånger. Som utbytesstudent är man trots allt en främmande fågel i det nya landet, att anpassa sig tar tid och kraft, man måste bjuda på sig själv och man måste kämpa. Vi föräldrar hade aldrig kunnat ge Amanda den livserfarenhet hon tillägnat sig, genom att leva ett år i ett annat land. Och hon har klarat det alldeles utmärkt, vilken ”panggrej” för hennes självkänsla.

Hon har skrivit på Internet på en sajt som heter ”resedagboken” där hon delat med om sina funderingar och erfarenheter, jätteroligt att läsa för både unga och gamla här hemma. Alla har liksom haft koll på henne och hur det är ”där borta”. Hon har kunnat skriva av sig av både glädje och ett visst utanförskap. Hon har ringt hem och gråtit av hemlängtan, och hon har skrivit ledsna brev. Men det har gått över och jag tror hon mådde så mycket bättre efter att ha fått gråta ut en stund i telefon. Okay det är tufft, gräsligt, vidrigt att höra sitt barn gråta på andra sidan jordklotet, men som STS säger ”hemlängtan går över”, och som det galghumoristiskt ofta sägs ”allt man inte dör av blir man starkare av”. Både hon och vi, föräldrar blev en erfarenhet rikare av detta.

Skrämt fullkomligt slag på mig har hon gjort en gång. Det var precis i början då jag ännu var på helspänn. Klockan 7 på morgonen när jag öppnade min mailbox på jobbet, fanns ett nytt meddelande med rubriken ”PROBLEM” med stora bokstäver. I meddelandet stod det att hennes mobiltelefon inte fungerade i USA, pga. att simkorten i USA är större. Vad tacksam jag var att det inte var värre……..

Jag är evigt tacksam för Jessica och David som tagit emot min dotter och gjort så mycket för henne. Båda två har stora familjer i trakten som de umgås mycket med och Amanda har varit välkommen att var med i deras gemenskap. Känns väldigt tryggt som förälder. (Hon säger att hon inte haft någon större hemlängtan vid jul och andra högtider då hon har firat med sin värdfamilj och deras släkt.) Att familjen hon bott hos och hon trivts så bra med varandra, gör det också så mycket lättare att inte sakna henne. Jag tror jag kan sammanfatta hennes år som utbytesstudent, att glädjen över vad hon fått uppleva, både motgång och medgång, överskuggat all saknad. Jag är nyfiken på vem som kommer hem i juni. Jag vet att det inte är samma flicka som vi vinkade av på Arlanda den där tidiga morgonen i augusti förra året.

MVH
Margaretha, Amandas mamma.

Ovanstående är tillägnat Amanda, tjejen som gjorde det!