Föräldrar berättar - Cecilias tävlingsbidrag

Hej alla föräldrar till blivande High School barn!
Tänk! Att det snart har gått ett helt år sedan vi stod på flygplatsen och jag kände hur klumpen växte i magen. Vad har jag gjort? Vart skickar jag mitt barn någonstans? Tänk om …? Ja, det var mycket tankar som snurrade i mitt huvud. Min man var betydligt lugnare. Klart att det skulle bli bra, sa han. Min son, Henrik, åkte först till förberedelsekursen i New York, där han hade en mycket intensiv och lärorik tid. Efter tio dagar tog han flyget från New York till Atlanta och från Atlanta till Tennessee. Här prövades mina känslor igen. Hur ska han fixa att byta flyg själv i USA? Detta kommer aldrig att fungera! Tänk om …? Han landade tryggt och säkert, ringde upp sin oroliga mor med detsamma och berättade att allt var bra. Nu började jag lugna ner mig.

Han kom till en ensamstående man (som är biträdande rektor på skolan där han går) och där fanns även en utbytesstudent från Brasilien, som hette Rod. Värdpappan, Alan, har varit en mycket pålitlig person som har hjälpt dessa båda pojkar, och de har blivit precis som bröder på ett fantastiskt sätt. De har upplevt och rest mycket tillsammans, men de har också sett till att vardagslivet har fungerat ihop, såsom att laga mat, diska och tvätta mm. Jag har förstått när jag har pratat med Henrik att deras gemenskap har vuxit och att de har en bra relation, och jag är övertygad om att den kommer att bestå. Jag hör när vi pratar i telefon att det redan planeras resor till Brasilien och Sverige. Idrottsintresserade är de alla tre, så det har blivit många matcher tillsammans, amerikansk fotboll, soccer, basket mm.

Vi har haft kontakt med Henrik ungefär var 14:e dag. Ibland har han ringt och ibland har vi ringt. Jag fick precis en telefonräkning och drygt sex timmars samtalstid kostar 160 kr, så det går att ringa billigt. Den jobbigaste perioden var under julen, det tyckte vi nog båda två. Vi önskade varandra God jul och Gott nytt år genom webkameran. Hemma gjorde vi en annorlunda jul och bjöd hit en hel del vänner så att huset var fullt med folk och det kändes ganska bra.

Året innan Henrik åkte var han på språkresa med STS i Frankrike under tre veckor och där lärde han känna en kille från USA, Maryland, som heter Dejan. Nu när Henrik har varit i Tennessee i snart ett år, har Dejan varit och hälsat på hos Henrik och hans familj och i skrivande stund är Henrik och Rod och hälsar på hos Dejan. Min nervositet över att han åker i USA är helt borta och när jag pratar med Henrik så förstår jag att hela världen ligger öppen för honom. Det finns alla möjligheter att ha vänner runt om i världen. Jag vet att vi får hem en kille som blivit duktig på engelska, resvan, kan ta hand om sig själv, men inte minst en ödmjuk kille som lärt sig mycket om andra kulturer.

Det ska bli underbart att få se honom och att få krama om honom…

Varma hälsningar

Cecilia