När jag först kom var jag trött och förvirrad. Jag hade hemlängtan ganska ofta och det var som en sten i magen som inte ville försvinna när jag tänkte på de där hemma, vilket var ofta. I Sverige simmade jag mycket, ca 3 gånger i veckan. Här i Nya Zeeland simmar jag bara en gång i veckan. I början när jag simmade här fick jag mycket hemlängtan. Jag saknade träningarna i Sverige, mina simkompisar och tränarna. Detta gjorde att det kändes ganska tufft att gå till swimming poolen. I början förstod jag inte heller mycket av vad de sa här. De pratade snabbt och hade en konstig dialekt. Så när vi satt vid middagsborden var det "smile and nod" som gällde. Jag kände mig ganska tråkig eftersom jag satt tyst vid middagsbordet då jag inte kunde vara en del av konversationerna. Det kändes enklare att prata med en i taget. Min host dad brukar ta med mig å mata djuren och då lärde jag känna honom bättre. Han lärde (och lär fortfarande) mig nya ord och saker om farmen. Det gjorde att vi fick en bra relation.

Jag bor även tillsammans med en annan utbytesstudent från Italien. Den första veckan hade vi mycket nytta av varandra. Vi sov tillsammans ibland och pratade när vi kände oss deppiga. Det var bra att ha någon som inte heller förstod mycket av vad de andra sa. Men efter ca 3 veckor började vi vara irriterade på varandra. Vi är tillsammans hela tiden. På morgonen, i skolan (många lektioner tillsammans), samma kompisar och sedan när vi kom hem från skolan tills vi gick å lade oss. Så vi var tillsammans HELA tiden vilket gjorde att vi irriterade oss på varandra väldligt mycket. Vi är dessutom väldigt olika, då vi kommer från olika ställen i världen med olika uppväxter och sätt att leva. Vi missförstod ofta varandra och detta gjorde att hon sårade mig ibland utan att hon visste om det. Detta gjorde att jag, innan det blev värre, pratade med först henne om vad jag kände och sedan med min värdmamma. Det visade sig att min värdsyster kände likadant som mig och detta gjorde att vi ville göra något åt saken. Jag pratade även med skolkuratorn och vi fick rådet att vi skulle försöka att ge varandra mera utrymme, att inte vara tillsammans så mycket om det var möjligt. Det var skönt att prata om problemet och inte hålla det inom mig. Jag visste att det var viktigt och därför gjorde jag något åt saken på en gång. Vi försökte att ibland under lunchen vara med några andra kompisar och inte alltid sitta tillsammans, likaså i klassrummen, inte sitta bredvid varandra. Vi pratade även med vår områdesrepresentant och hon föreslog det samma som kuratorn.

Efter ca 1 - 1,5 manad(er) efter min ankomst till Nya Zeeland hämtade vi hem en ponny för mig att rida på under året som jag är här. På farmen som jag bor på har vi hästar men vi kan inte rida på alla. Hästen som vi hämtade upp var jätte söt och fin, mycket snäll. Jag började rida henne och jag kände att ett projekt hade startat. Jag hade saknat något att göra efter skolan. Så ett "projekt" var vad jag behövde. Min häst som vi hämtade är 5 år så hon är ung och kan inte så mycket. Så jag måste lära henne saker, och det är mycket kul :D Samma helg hade jag kuddkrig med min äldsta värdbror och min värdsyster (från Italien) detta gjorde mig av någon anledning mycket glad. Sedan den helgen har jag varit mycket glad. Jag började känna mig hemma och det kändes bekvämt att prata med familjen. Att prata med dem hade inte varit något problem, men det kändes enklare nu. Jag har hela tiden haft ett öppet sinne vilket har gjort det lätt för mig att anpassa mig. Jag började visa min pratglada sida, dock ej så mycket som hemma för det är fortfarande svårt ibland att förstå vad de menar. Men jag pratar mer och jag skrattar mycket, vilket ibland slutar med att jag ligger på golvet i köket och min värdbror undrar om jag har tagit lyckopiller igen. På mitt första månadsmöte skulle vi säga tre adjektiv som beskrev mig och min värdmamma sa genast, "humor"! Det gjorde mig väldigt glad och jag kände mig stolt att jag lyckats behålla min humoristiska sida även fast jag pratar ett annat språk.

Jag och min värdsyster jobbade på med vår relation och gav varandra mera utrymme. Efter ett tag började vi komma bättre överens och vi började förstå varandras signaler och vad vi menar i olika situationer. Nu är vi bra kompisar och gillar att ha varandra som systrar. Vi föredrar att inte alltid vara tillsammans, men det är väll så systrar är? :) Vi är båda glada att ha någon att krama då vi båda är väldigt kramgoa vilket de inte är här i Nya Zeeland, vilket vi tycker är synd.

Förutom en egen häst har jag även ett pet lamm. Jag och min värdsyster har varsitt som vi matar med flaska två-tre gånger per dag. De är mycket söta!

Jag har ringt hem till min familj i Sverige två gånger (en per månad). Jag tycker att det är tillräckligt mycket, vilket jag inte trodde att det skulle vara innan jag kom hit. Tiden går fort och jag har inte längtat hem på en månad, så jag känner inte något behov av att prata med dem. Jag har ett nytt liv här med vänner och skolan, så jag är ganska upptagen med att tänka på livet här. Vi mailar ganska ofta, men det gör mig inte ledsen eller homesick så det är inga problem.

I huset jag bor i är det kallt, ingen centralvärme som vi är vana med i Sverige. Första natten i mitt rum var det 7 grader! Jag hade underställ och flanellpyjamas och två täcken och var fortfarande kall! Nu är det ungefär 13 grader i mitt rum så det är fortfarande kallt, men jag börjar vänja mig. Maten här i Nya Zeeland är inte lika hälsosam som i Sverige. Jag saknar grönsaker och fisk. Vi äter grönsaker men inte lika mycket som i Sverige. Men jag far äta andra goda saker. Lamm här till exempel, smakar bättre än i Sverige.

Mitt liv här är väldigt bra och det är så skönt att inte behöva vara den perfekta studenten som jag alltid vill vara i Sverige. Jag gör mitt bästa i skolan, men jag pluggar inte mycket på fritiden, vilket är skönt! I Sverige om någon frågar mig om jag skulle vilja ha en egen häst (eftersom jag har ridit sedan jag var 7 år) brukar jag säga "ja, jag vill, men skulle ändå säga nej om jag kunde få en." Detta är för att jag har sport varenda dag efter skolan och efter det pluggar jag. Så jag har inte tid för en häst i Sverige. "Om jag skulle ha en häst skulle det vara i mitt andra liv. Där jag bor på ett ställe där jag kan ha hästar och där jag inte behöver bry mig om skolan på fritiden." Det är vad jag brukar säga. Nu har jag insett att jag är i mitt andra liv, mitt önskeliv. Att vara en utbytesstudent är fantastiskt! I början ville jag att tiden skulle gå så fort som möjlig så att jag bara kunde åka hem och berätta allt, få det överstökat. Nu tycker jag att tiden går fööör fort! Jag tänker redan på hur ledsamt det kommer att bli när jag ska åka hem. Min värdfamilj är väldigt snäll och vi åker på utflykter ibland. Vi rider hästar på helgen och lever ett lungt liv. I Sverige fick jag lätt hemlängtan om jag åkte någonstans utan familjen. Det gjorde att jag trodde att jag skulle få mycket hemlängtan här, men så är inte fallet. Jag längtade bara hem i början. Den senaste månaden har jag inte längtat hem någonting. Jag tror att det kommer att gå i vågor, men just nu känns det toppen! Så om du tvekar att åka på grund av hemlängtan, tveka inte längre! Åk! Det kommer inte att bli som du tror! Och får du hemlängtan kommer det att vara värt det ändå, jag lovar!

Om ni vill läsa min blogg om mina äventyr här i Nya Zeeland, kolla in www.diarynz.blogg.se

Ha det sa bra, och kom ihåg att göra något åt problem som uppstår, det gjorde jag och nu är jag världens lyckligaste.

Många kramar och hälsningar från kiwi-Anna in the land of the long white cloud!